-
allt för många gånger har jag suttit som nu och försökt teckna ditt ansikte med ord men penslarna är för tjocka och klumpiga. ditt ansikte innefattar en detalj i rikedom som skulle ta en evighet att försöka återskapa endå vill jag inget hellre än att försöka, skissa ord och teckna och misslyckas och kasta och börja om från början. varje skiss har varit en säker miss det är förvisso trist men det är något visst som jag inte kan återskapa. språket blir överflödigt, ord blir otillräckliga, ord förlorar sin mening och sitt syfte, jag måste hitta på nya ord, ett nytt språk. för dina läppar är mer än fylliga, mer inbjudande än solsmekta och mörkröda bär som får tungan att vrida sig i en knut av syrlig sötma. dina ögon är mer än livfulla, mer än förtrollande. dom innehar mer djup än min själ någonsin kan nå eller sträckas. ditt leende är mer än vackert, mer än en kittlande känsla i magen, mer än mättanade och varmare än solen när man en vårmorgon står i kylan och blundar och känner hur värmen från solen fortplantar sig genom ögonlocken och från ansiktet tränger sig värmen ända sig ner i själens frusna näste. dina rörelser än mer än grasiösa, mer fängslande än drama, mer sensuella än förspel och mer erotiska än min reptil hjärna kan bearbeta. ditt sällskap, dina åsikter och dina tankar dom är mer tillfredställande och mer respektgivande och mer fängslande. din närvaro blottar tanken av att vistas i din närhet gör mig mer än fnittrig och nervös, mer än tacksam över din existens. du gör mig mer än lycklig, mer än lirisk, du är mer än poesi! mer än den här dikten, mer än språk, skrift, tal och uttryck. språket är otillräckligt, ord är överflödiga, för hur man än gör, säger, skriver, böjer orden och tänker, så är du alltid mer.
Kommentarer
Trackback
