♥

Jag tänker ofta på den bästa vän jag hade för ett tag. På hur mycket jag saknar dagarna med honom. Vi behövde inte göra mycket för att det skulle bli speciellt. Typ som att dricka kaffkaff (det var så vi kallade det, vårat egna ord) och prata om olika projekt vi ville starta, bygga sjuhelsikes konstiga grejer men det var så vi gjorde det. Konstiga saker, som när vi skulle utforska ett ställe där i Bergsjö, typ en gamal fabrik. Vi kröp genom trånga utrymmen, och väl där så drog fladdermössen iväg. Jag minns att jag var så rädd att det skulle falla bajs på mitt huvud och du vek dig dubbel av skratt. Eller som när du skulle lära mig byta däck på bilen, då vi ställde den där man hissar upp den med i en grop, så den höll på tippa och vi få bilen på oss. Än en gång ett gott skratt. Du skjutsade mig många gånger till jobbet i din Mustang, på den tiden gillade jag fart och på Bergsjö/Gnarps slingriga vägar gick det fort och studsigt, en riktig upplevelse varje gång. Allt vi gjorde tillsammans Du, Lina, Jon och jag mfl. Fan vad vi saknar dig! Och jag vet, bara vet att du såg till så att jag blev gravid. Du har ett finger med i spelet där! Du om någon visste hur orolig jag var över att inte kunna få barn, hur mycket jag längtade efter den dagen jag skulle få en, om den dagen skulle komma. Vi pratade mycket om det, och just därför tror jag att du fixade det för mig, bara någon dag efter du lämnade oss så må jag ha blivit på smällen. Ledsen att du inte kan finnas här och se mitt barn. Men glada minnen, vi åkte några gånger till Hudik för att egentligen inte göra någonting, fördriva tid.. Vi åkte och kollade på bilar, motorcyklar m.m.. drömde oss bort för ett slag. Tack för allt du lärt mig! Men så kom den där kvällen, då vi skulle på lyskvällen vid kusten (sörfjärn?). Vi var taggade allihopa och skulle ha en riktigt bra kväll! Det blev det också, vi hade roligt. I bilen. Vi åkte hem igen, minns inte varför? Jag och Jon gick och la oss, det var liv i trappuppgången. Minns inte vilka som var där, eller varför alla bråkade, helst du. Iallafall så valde du att sätta dig bakom ratten och åkte iväg. Och fan, att man ändå inte var mer klar för att tänka på den tiden, för då skulle jag på något sätt ha åkt och letat efter dig, överallt. Tills jag hittat dig sittandes där i bilen.. och kanske vänta på just det, att någon skulle komma efter dig. Istället blev du ensam, helt ensam. Och frågan varför ekar dagligen i min skalle, varför Fredrik? Vad fick dig att göra någonting sådant? Jag är arg. Oroliga så somnade vi så småningom för kvällen,och du lika så den 31 augusti.. Jag saknar dig våran ängel. Tårarna rullar ner för mina kinder, och jag hoppas att du känner att jag tänker på dig. Jag har dina sista ord till några av oss på papper kvar, inramat. Jag har inte vågat ta fram den på länge, men den gången jag blev förtvivlad då jag behövde titta på dom orden, för att läsa och banka in att det faktiskt är sant.. och jag kunde inte hitta den någonstans, då jag trodde att den kommit bort i flytten och jag blev ännu mer ledsen. Då vet jag att du hjälpte till, eftersom den senare låg mitt framför ögonen på mig, inte gömd eller borta tack och lov. På fredag åker jag och hälsar på. Hoppas du tittar ner på oss då, se på Zion hur stor han blivit.